nicoos

Var inte till en början säker om jag alls borde skriva denna matchanalys-rapport-sammanfattning över huvudtaget. Den beskriver mina känslor allt för mycket och visar hur besatt jag verkligen är av Manchester United. Emellanåt undrar jag om det går till överdrift, och jag snackar allvar nu.

Det är svårt att förklara för människor som inte är så insatta eller intresserade av fotboll eller sen inte riktigt på något sett håller på ett visst lag hur mycket känslor det rör sig om och hur allvarligt det egentligen är. Människor som inte förstår sig på fotboll eller på oss som verkligen gillar ett lag, gillar är inte kanske det rätta ordet, mer liksom älskar ett lag, tror att vi håller på ett lag för det är roligt, en hobby, för att göra det roligare när man kollar på matcher eller kanske för att kunna retas med vänner som håller på andra lag. Så är ju verkligen inte fallet utan vi supportrar älskar vårt lag för att vi känner en viss samhörighet till laget, eller så är känslorna för laget överhuvudtaget ofattbart starka. Kanske har man varit i staden där laget spelar eller så gillar man deras färggranna spelskjortor, men det kanske gäller dem som inte riktit älskar sitt lag utan mer gillar dem bara. Men oavsett orsaken varför man älskar sitt lag så är det otroligt svårt att förklara för människor som inte är insatta i sporten varför det betyder så jävla mycket att laget når framgång, år efter år, dag efter dag. Det är nu som de personliga känslorna kommer in. Kan med min hand på hjärtat säga att jag grät hemma efter århundradets match, derbymötet eller enkelt bara United-City på söndag. Kanske var det för att jag vill se United vinna varje match, kanske det var för att ärkerivalen kan ytterligare dra ifrån i tabellen om de vinner deras match ikväll och titeln åker längre och längre bort från oss, kanske det var för att jag hatar att se United förlora, speciellt mot scousers som City, ja, kanske det var för att jag helt enkelt älskar Manchester United.

Det var en av de värsta matcherna jag sett United spela i söndags, både spelmässigt och känslomässigt. Det fanns ingen vilja överhuvudtaget, endast övergivna stjärnor som var flegmatiska som bara vad. Jag och många andra saknade säkert en spelare vid namn Wayne Rooney, en förebild av orden vilja & styrka. Det var vad United saknade igår. Kanske spelarna var trötta efter de idiotiska landslagsuppdragen tidigare i veckan, kanske var Wes Brown inte på det bästa humöret då hans far hade gått bort under samma vecka, kanske trodde Ronaldo att det här blir en lätt match (han blev ju faktist röstad bland top 3 när det röstades om världens sexigaste spelare i veckan), kanske hela United trodde att statistik och historia vinner matchen för dem, kanske var det så. Det är lätt att spekulera i orsakerna varför United spelade så himla uselt. Personligen trodde jag att spelarna skulle stega ut och hylla Busby Babes genom att totalt spela ut City med vacker och rörlig fotboll, men vad som hände var det helt motsatta. City, taktiska och ihopdragna, kontrade(!) sönder United. Backparet Dunne-Richards vara bra, men det var mera United's dåliga anfallsspel en Citys bra defensiv, som avgjorde matchen. När sedan bollen studsar 9/10 till City på offensiv planhalva och millimetrarna är på deras sida så hände det som inte fick hända. 2-1 till City efter 93 minuter och hyllningen, minnet och matchen var förstörd.

Så här i efterhand det man vill göra angående matchen är att glömma, glömma och åter igen glömma. Det finns inte en enda positiv sak i United's spel. Allting gick fel, inget gick rätt. Det var rött ljus hela vägen, istället för grönt. Vi får hoppas att spelarna rycker upp sig rejält efter detta bottennapp och visar verkligen varför de spelar för Manchester United. Vi möter Arsenal på lördag och då vill jag och många andra se ett lag som kämpar och slåss, och som vinner. Det skulle göra mig glad. Det är svårt att sammanfatta United's match i igår men de enda rätta orden man kan beskriva den med är väl endå, uppgivet och utan hjärta - så såg Manchester United ut i igår.

UNITED WE STAND, IN GOD WE TRUST.







Keano, we miss you.