nicoos

Att vara filosofisk emellanåt skadar ingen. Att få tänka ut saker, sitta ner sig på en terass eller kanske en brygga och sätta fötterna i vattnet och se på när solen gå ner. Att endast få briljera med sin briljanta hjärna man en gång fått som gåva av gud. Att få verkligen gå djupt in i tankarna och göra klart för sig vad man egentligen vill. För vissa tar det en längre tid, för vissa en kort stund. För mig tog det en evighet före jag insåg att det inte är värt att kasta bort min ungdom till att resa till huvudstagen Helsingfors dagligen.

Efter en drygt vecka sedan, efter jag pratat med HJK:s Tuomo Saarnio kom vi till den lösningen att jag inte skall fortsätta spela för dem. Mitt mål inför säsongen var att på allvar utmana om platsen som förstamålvakt i klubi-04, det talangfulla juniorlaget i herrarnas division 2. Vintern gick helt lagom, träningarna gick bra och fick spela en del matcher, som höjdpunkt matchen mot Ekenäs IF i Tali. Matchen slutade i vår seger med 1-0 och jag ansåg mig ha gjort mitt jobb mycket bra. Humöret var på topp inför våren och säsongsöppningen.
 
Destu längre det gick märkte jag att jag inte hade den roll jag önskat mig. Matcherna rullade på utan att jag fick speltid i klubi-04. Spel i A-Juniorerna smakade inte heller utan fortsatt bänknötande i 04:n var att vänta. När sommaren började (och skolan slutade) blev jag orolig. Träningarna gick allt bättre och bättre utan att jag fick någon chans att få visa vad jag kan. Hade ett snack med tränaren som förklarade mig att i den form jag är för tillfället på träningarna skulle han lätt matcha mig i ett ligalag men när alla målvakter i respektive lag har spelat grymt bra, så finns det inte mycket han kan göra åt saken. Blev grymt besviken. En överenskommelse i kontraktet som de inte hade hållit. Att hitta ett lag för mig att spela i. Situationen blev inte lättare då jag har jobb under hela sommaren och tränaren var ofta mycket oförståelig då jag emellanåt ringde och frågade om jag kunde träna på egen hand i Ekenäs då jag var på jobb till fem. Min personliga åsikt är att om en spelare i fråga (jag) skall resa ca. 200 km för att hinna träna 1 h på gymmet, så borde det vara enligt mig okej att göra det på min hemort. Tydligen är inte alla utav samma åsikt. Eller då jag var fast på jobbet.

Under vår paus med laget (två veckor), rörde jag inte en boll. Hängde istället med vänner, spelade tennis, spenderade tid med min underbara flickvän samt gjorde allt möjligt annat roligt. Det märkvärdiga var att jag inte ens saknade bollen, den som varit mitt käraste föremål sen jag var född. Senast då insåg jag att något var på tok. Jag njöt inte av att vara i den situation jag befann mig i. Något måste ändras. Fort.

Nu har jag då varit klubblös, eller hur man nu skall säga det, i ca. en vecka. Jag känner ingen press på att hitta en ny klubb åt mig, eller att så snabbt som möjligt få speltid. Nu koncentrerar jag mig på att komma i den form jag en gång var (den första vintern i HJK A-juniorerna/Klubi-04). Som tränare hade vi Tony Schüller, och banne mig den killen har jag än i denna dag mest respekt för. Har aldrig förut varit i bättre fysiskt skick som då. ketteryys, kestävyys, kordinaatio. Tre saker han satte stor tyngd på. Nu skall jag göra lika.

Som jag tidigare skrev har jag absolut ingen stress med att få speltid eller så, jag koncentrerar mig endast på att komma i form och sedan får man se vart jag kommer. Som tillfället är nu ligger allting perfekt till. Jag trivs på jobbet som en fisk i vattnet, jag älskar min flickvän och är lycklig som bara vad. Har en massa goda vänner överallt. Jag har mitt Manchester United som aldrig sviker mig (nu förstår ni vad det betyder för mig). Min underbara familj. Dessutom är Gud där för mig dag efter dag, oavsett vad jag gör.

Om ni tycker denna text var en massa onödigt skit, så är det upp till er att bestämma, jag vill bara att människor vet vad jag tycker och tänker.

Veni, Vidi, Vici. Förhoppningsvis.